Amanita muscaria – giftig, eller missar vi en del av bilden?

Amanita muscaria, röda flugsvampen, beskrivs ofta helt enkelt som giftig. Det är inte fel – svampen innehåller bland annat ibotensyra och muscimol, och större exponering kan orsaka tydlig förgiftning.

Men frågan är om den vetenskapliga bilden ibland förenklas för mycket.

En stor del av argumentet kring ibotensyrans neurotoxicitet kommer från djurförsök där ämnet används för att avsiktligt skapa hjärnlesioner. I flera sådana studier injiceras ibotensyra direkt i specifika delar av hjärnan.

Det visar tydligt att ibotensyra kan vara excitotoxiskt för nervceller.

Men det är inte samma sak som att visa att små mängder som tas oralt orsakar motsvarande neurologiska skador.

Administrationsväg, lokal koncentration, metabolism och exponering skiljer sig kraftigt

.

Varför ifrågasätter vissa slutsatsen?

Det är just denna skillnad som gjort många forskningsintresserade användare kritiska till hur dessa studier ibland presenteras online.

På forum som Reddit och i användarcommunities återkommer kritiken med frågan:

är direkt injektion av ibotensyra i hjärnvävnad en realistisk modell för normal oral exponering?

Det betyder inte att ibotensyra är ofarligt.

Det betyder att frågan: ”Är ibotensyra neurotoxisk?” och frågan: ”Orsakar låg oral exponering för Amanita muscaria neurodegeneration hos människor?”, inte är samma vetenskapliga fråga.

På den senare finns fortfarande väldigt lite bra forskning.

 

Samtidigt rapporterar användare positiva effekter

Det finns också ett växande antal anekdotiska rapporter från personer som använder små mängder Amanita muscaria.

Vanligt förekommande upplevelser inkluderar, förbättrad sömn, mindre oro och mental rastlöshet, ökat lugn, förändrade eller tydligare drömmar samt förbättrat subjektivt välbefinnande, m.m.

Det finns även negativa rapporter om bland annat illamående, hjärndimma, oro och sömnproblem, vilket också menas tyda på högre halter av ibotensyra gentemot muscimol.

Därför ska användarberättelser inte betraktas som kliniska bevis.

Men när många människor oberoende av varandra rapporterar liknande effekter uppstår åtminstone en legitim forskningsfråga.

 

Muscimol gör frågan ännu mer intressant

Muscimol är en potent agonist vid GABA-A-receptorer – ett av hjärnans viktigaste hämmande signalsystem.

Det ger en biologiskt rimlig förklaring till varför vissa användare rapporterar exempelvis sedering, lugn och förändrad sömn.

Men biologisk plausibilitet är fortfarande inte samma sak som kliniskt bevisad effekt.

 

Är Amanita muscaria nästa psilocybin?

Det vet vi inte.

Psilocybin är ett bra exempel på hur ett länge stigmatiserat ämne senare kunde visa terapeutisk potential när det väl studerades i kontrollerade kliniska försök.

Det betyder inte att Amanita muscaria kommer visa samma sak.

Men det visar varför frågan bör avgöras genom bra forskning, inte enbart genom historiskt stigma eller användaranekdoter.

 

Slutsats

Amanita muscaria är varken något man bör beskriva som helt riskfritt eller automatiskt avfärda som ett meningslöst gift.

Vi vet att svampen kan orsaka akut förgiftning och att ibotensyra har excitotoxiska egenskaper vid förtäring av stora mängder samt då svampen inte undergått torkning.

Men vi saknar fortfarande bra humanstudier som besvarar de frågor som många egentligen är intresserade av:

Vad händer vid låg oral exponering? Finns reproducerbara positiva effekter? Hur ser riskerna ut över tid?

Det mest rimliga svaret idag är därför kanske inte att Amanita muscaria är säker – eller farlig i alla sammanhang.

Det är att vi fortfarande vet för lite, men samtidigt mer än någonsin tidigare.